Jag är tokkass på att hantera sömnbrist, tokkass!!! Inatt var Alfons mindre tillfreds. Jag sov 4, 5 timmar, Theo ca lika och Jakob fick några fler timmar sömn.
Fullmånen lyste som en gatlampa, det såg ut som en ljummen sommarnatt ute, minus blåsten. Det resulterade i en otroligt dålig sambo, mamma och livspartner.
Är det så att vi är så otroligt olika bra på att hantera sömnbrist?
Sen bär jag sorg. Det kan ju bidra till en del.
Mina föräldrar har separerat och pappa har flyttat från huset. Sorgen är så djup och grå. Jag är ärrad.
Det sitter djupt djupt.
Livet liksom. Jag längtar efter timmarna med min terapeut.
Jag tror det är så, att människor tacklar sömnbrist olika bra. Jag har nu haft 3 år där 4,5 timmes sömn upplevs som lyx och där mer än 2 timmars sammanhängande sömn inte existerar. Men jag fungerar. Det hade jag aldrig trott. Däremot ser vi att barnet hade fungerat mycket bättre om han hade kunnat sova. Inte lätt att vara liten med mycket smärtor. Gissa vad specialistens lösning var, sömnmedicin. Nej tack sa vi. Samsoving och mer tid hemma med mamma/pappa säger vi. Så nu ska jag gå ned till 50% arbete, från 60%. Hade nog inte fungerat med så lite sömn och 100% arbete dock. Jag lägger min energi på att vara en bra mamma, så får jobbet resten. Förstår att det är tufft med dina föräldrars separation.
SvaraRadera