Det känns ibland som att det enda jag gör är att kämpa. Hela tiden. Konstant. Som ett svin. Idag är jag rätt slut. Vet inte om jag kommer orka dagen. Ibland vill jag bara ge upp för det här kämpandet och erkänna mig besegrad.
Erkänna mig som förorare. Två steg fram, ett steg bak. Hur länge då?
Nu när det har blivit lättare och gått bättre och jag känner mig mer och mer funktionell så är det så förbannat tungt när det där bakåtsteget infinner sig. Det känns eller jag upplever att de kommer oftare nu men det kan också bero på hur jag mår när det är framsteg.
Måste fundera på det här. Varför känns det som att bakstegen kommer oftare och varför känns de så jävla tunga??
Betyder det att jag blir mer medveten om de, känner de tydligare, att jag mår bättre när jag fungerar? Beror det på..... vad? Dags för terapisession igen. Mycket att ta upp.
Dagen började rätt skit också, växktes mitt i en dröm och drömde nåt vidrigt. Vill dra täcket över huvudet och drömma bort drömmen från medvetandet och vakna med nytt mood.
Snälla dag, ta slut nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar