När jag ska göra såna där "viktig-tråkiga" telefonsamtal så kryper jag nästan ur skinnet. Jag får psykisk panik nästan.
Jag klarar helt enkelt inte av det och ännu mindre nu när jag är i småbarn/amningsbubblan.
Idag bad jag helt sonika Theo att ta samtalet åt mig. Jag låtsades(!) såklart (suck) att jag var tvungen att springa och amma det första jag gjorde när jag fick svar på andra sidan tråden. Extremt tycker jag själv, men den här gången smet jag för jag pallade bara inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar